Missfall

Missfall

 

Maria 36

Jag har under en annan rubrik skrivit lite om mitt MA, missed abortion. Hur gräsligt det var den där veckan mellan första och andra ultraljudet. Här följer det som hände efter det och det kan nog vara rätt bra att läsa för jag tror jag lyckades göra vartenda misstag man kan göra när man får ett missfall.

 

Ja jag fick mitt MA konstaterat av den trevligaste läkaren på reproduktionscentrum och lyckades hålla känslorna i schack någorlunda under läkarbesöket. Sen fick vi gå in i ett annat rum och en barnmorska kom in för att prata med oss om hur man skulle ta Cytotectabletterna för att få gång missfallet. Jag hade ju inte blött en droppe på hela tiden. Det första hon frågade var om det här var min första graviditet. Ja sa jag. Sen frågade hon mig om det här var mitt första missfall (korkad fråga nu när jag tänker efter). Men den kombinationen av frågor kändes så sorgligt och gräslig när vi satt där. Nu gick det inte att hålla igen på några tårar längre.

 

Dagen efter skulle jag ta tabletterna så jag ställde klockan tidigt, gick ut med hunden där på morgonen. Det kändes läskigt att ta tabletterna men när det väl var gjort så släppte den känslan. Jag värmde på vetekudden och gick och la mig igen och sov ända till elva. När jag klev upp så började jag blöda. Inte mer än en vanlig mens och inte hade jag särkilt ont heller. Min sambo hade tidigare bestämt träff med en kompis och jag ville helst ha min sambo ur vägen. Jag kunde ju lätt ringa tillbaka honom tänkte jag. Jag hade tänkt mig en dag i soffan med film och godis och värk. Men det kändes inte så farligt så jag gick ut och rensa i rabatten och betala räkningar. I tre dagar blödde jag men sen tog det slut.

 

Jag ringde gynmottagningen i min hemstad och jag fick fort en tid. Nu skulle jag få se om allt hade kommit ut. Så upp i gynstolen och så på skärmen får jag se den där tomma hinnesäcken igen :( Du har inte aborterat säger läkaren. Jag blev så ställd. Men så sa hon att hon kunde se att missfallet var på gång eftersom jag nu åter blödde lite. Hon sa att jag skulle få det lindrigare om jag lät missfallet sätta igång av sig själv men skickade ändå med mig nya cytotectabletter. Jag berättade att jag hade planer att åka till en ö i skärgården och fira påsk med sambons familj. Då tyckte läkaren att jag skulle kolla upp vart närmaste sjukhus låg och hur jag skulle kunna komma dit. Jag visste inte om bilfärjan gick hela natten. Så kanske behövde man en helikopter i värsta fall. Ju mer jag tänkte på att fira påsk med sambons familj i en liten stuga med en toalett som knappt fungerade desto mer började jag känna att det var en urusel idé. Tänk om jag började blöda där.

 

Jag åkte hem och brottades med tanken hur jag skulle jag göra. Skulle jag ta tabletterna och sjukskriva mig de tre sista dagarna innan påsklovet eller skulle jag vänta på att missfallet skulle starta av sig själv. Alldeles för plikttrogen mot mitt jobb och med läkarens ord ringandes att jag skulle få det lindrigare om jag vänta så valde jag att inte ta tabletterna.

 

Sista dagen på jobbet, bara fyra timmar kvar att jobba så sätter det igång. Det är lugnt på jobbet och det är bara jag och en arbetskamrat där. Jag springer lite fram och tillbaka på toa och måste bestämma mig om jag ska säga att jag inte mår bra och åka hem eller om jag ska berätta och stanna kvar. Självklart skulle jag ha åkt hem men jag väljer att stanna kvar. Jag berättar för min arbetskamrat samtidigt som jag sitter och trycker i mig påskgodis. Jag gråter inte, jag är inte ens ledsen. I två veckor har jag i princip gått och väntat på det här. Det fanns inte ens ett embryo därinne som skulle ut. Bara blod som stod i vägen för mina fortsatta försök att bli gravid och äntligen slapp jag gå och vänta på mitt missfall.

 

Jag borde inte ha stannat kvar och jobbat. Jag borde åkt till akuten för enligt vårdguiden ska man åka in om man blöder mer en riklig menstruation och jag blödde groteskt mycket. Nu använde jag nattbindor och menskopp och i efterhand så förstod jag att man inte ska använda menskopp vid missfall men då hade jag verkligen inte kunnat arbeta vidare. En gång i kvarten fick jag springa på toaletten. Jag ringde även min sambo och bad honom köpa fler nattbindor och komma förbi. Jag hade inte så ont. Inte värre än mensvärk. Jag klarade av att arbeta klart sen kör jag hem min arbetskamrat som bor längs vägen. Ta hand om dig nu sa hon. Jag lovar, sa jag men jag håller det inte.

 

Jag sitter på min jacka i bilen och hoppas jag inte ska blöda igenom när jag kör milen hem. Jag blöder kraftigt en timme till när jag kommer hem, sen börjar det lugna ner sig och jag blöder mer som en vanlig mens i stället. Det här var på min sambos födelsedag.

 

Jag väljer att sova i gästrummet för jag vill kunna röja runt utan att jag känner att jag stör. Jag sover rätt bra men när jag vaknar har jag ont. Sambon kommer in och lägger sig bredvid mig. Vi brukar turas om att en går ut med hunden och den andra gör frukost. Eftersom värken dagen innan kändes bättre när jag rörde på mig så erbjuder jag mig att gå ut med hunden. Jag går ut utan mobilen.

 

Jag hinner bara ut på gräsmattan när jag upptäcker att jag har klätt på mig alldeles för varmt. Jag svettas ju! Stegen känns tunga men det måste vara för jag är så varm, och det värker i magen nästa värre nu.

 

Hunden går sakta och nosar och jag måste gå fram och tillbaka på vägen för det gör så ont. Så börjar jag må illa och går och hostar längs vägen. Vår lilla runda tar bara 10 minuter men det känns som jag aldrig kommer fram. Så kommer jag till uppfarten och ser min systers sambo framme vid huset men av någon anledning så ropar jag inte. Vill väl inte störa. Jag måste sätta mig under ett äppelträd men jag märker fort att det inte känns ett dugg bättre att sitta ner. Vi går vidare och jag lägger mig på en bänk som står längs huset. Nej här kan jag inte ligga. Det kan dröja ett bra tag innan min sambo kommer och letar efter mig. Jag måste in nu.

 

Jag stapplar de sista metrarna in genom porten. Jag släpper hunden, han får klara sig själv. Sen försöker jag ta mig upp för trappen. Längst upp står min syster och systerdotter och de förstår först inte att jag mår dåligt förrän min syster säger – Men du är ju alldeles blå om läpparna. Jag öppnar ytterdörren och låter mig själv falla ner på golvet. Min sambo kommer fram helt förskräckt. Jag behöver en hink kraxar jag och får det. Sen sitter jag och hostar ett tag ner i hinken.

 

Sen försöker jag ta mig ur mina ytterkläder och inte kan jag be om hjälp där heller. Jag ber sällan om hjälp och min sambo är inte van att hjälpa mig. Jag tar mig in på toaletten, för mitt upp i allt så måste jag gå på toa också. Så jag sitter där på toa med huvudet i hinken och vet inte om jag ska kräkas, svimma eller dö. Inte förrän nu börjar jag faktiskt bli rädd för mitt liv något som jag aldrig varit förut. Nu är det försent, nu mår jag så dåligt så nu kan jag inte ropa på min sambo längre, fastän jag hör honom gå runt i lägenheten. Jag börjar tänka att jag behöver en ambulans men argumenterar underligt med mig själv om att jag är för dålig för ambulans. Jag kan inte klä på mig, jag kan inte gå ner för trapporna.

 

Sen börjar det lätta en aning och jag lyckas öppna toadörren och hukande gå ut i hallen och få tag på en påse djungelvrål. Sen tillbaka och öppna duschkarbin. Jag får precis plats om jag ligger i fosterställning. Jag drar i gång vattnet och äter sakta mitt godis och dricker vattnet som min sambo kommit med. Någonstans i lägenheten finns de starka värktabletter som jag fick från sjukhuset och sambon springer omkring och letar. Sakta sakta börjar det kännas bättre. Men jag ligger kvar länge, säkert i en 45 minuter och låter det varma vattnet strila över magen.

 

Jag mår sen mycket bättre men hela händelsen har skakat om mig. Min sambo är packad och klar för skjutsa sin familj till skärgårdsön och sedan åka vidare på en utlandsresa. Jag kramar honom och piper att - Vem ska ta hand om mig? Nu finns det ingen överdriven stolthet kvar, nu är jag rädd. Min sambo är helt blek i ansiktet. Men dagen fortskrider och jag känner mig allt bättre och min syster kommer som en räddande ängel och lovar oss att hon ska ta hand om mig. Först är tanken att jag ska sova hos henne men eftersom vi bor dörr i dörr och jag helst sover i egen säng så låser vi porten och sover med olåsta ytterdörrar. Jag går inte en meter utan min mobiltelefon.

 

Veckorna som följer känns grå och jag känner mig orkeslös. Jag tycker ändå att jag rätt snabbt accepterade att jag inte var gravid längre. Men att det var så fysiskt påfrestande hade jag ingen aning om. Jag orkar ingenting och blir förkyld tre gånger på de fem veckor som jag blöder. Jag går länge och har småont. Jag känner mig ofräsch över att behöva använda trosskydd och bindor. Blodet som kommer är inte som vanligt mensblod, det är som blodet efter en förlossning. Det luktar riktigt illa. Allting är grått och tråkigt.

 

Jag går på efterkontroll men det finns rester kvar. Jag bokas in för skrapning. Men någon dag innan kontrolleras jag igen och det är lite kvar men det är så lite så jag inte behöver skrapas. Äntligen lite flyt vet jag att jag tänkte.

 

Sakta men säkert börjar orken komma tillbaka och sommaren närmar sig. Jag känner att jag börjar leva igen. Det känns som jag kommit ur en långvarig depression. Jag tänker tankar på ett vis som jag inte gjort sen jag var barn. Jag känner mig nästan euforisk och startar projekt och går kurser. Jag vet inte varför jag reagera som jag gjorde efter missfallet men mitt samtalsstöd säger att jag bara ska vara tacksam för att jag kände så. Min nya energi håller i sig i en månad ända fram tills jag misslyckats med min sista återföring och jag landar i mitt vanliga vuxna liv igen.

 

När jag på sommaren åker till sommarstugan hittar jag en text i gästboken som min mamma skrivit. Maria positivt gravtest. Underbart! Spännande 8 månader blir det och vi får hålla tummarna att allt ska gå bra. Min förta tanke är att stryka över texten så att ingen kan läsa det. Men det kändes fel och på någotvis och så värmer det att hon ändå vågade hoppas så pass att hon skrev ner det.

 

 

 

 

 

 

My Company, 8901 Marmora Road,

Glasgow D04 89GR

Tel : 123-456-7890

E-mail: mail@demolink.org