Varför mår man dåligt och hur kan man må bättre?

Varför mår man dåligt och hur kan man må bättre

 

Livet är upp och ner för alla men lägger man dessutom på hormonbehandlingar, hopp och förtvivlan i tvära kast, evighetsväntan, längtan, sorg och alla tankar och oro som snurrar och dränerar oss på energi. Då kan livet bli på gränsen till ohållbart i längden.

 

Det finns de kvinnor som svarar bra på första behandlingen, som får många befruktade ägg till frysen och som blir gravida på första återföringen. Men man ska veta att det ofta kan ta tid. Du kan behöva avbryta behandlingen om äggen inte växer som de ska. Det kan behövas några återföringar eller rent av många för att bli gravid och det är lätt att det drar ut på tiden. Klinikerna har dessutom jul och sommarstängt. Det kan bli helgkrock så att du inte får göra någon återföring den månaden om du har ägglossning på en specielldag eftersom klinikerna har stängt på helgerna. Du kan bli gravid och få missfall.

 

Det man ska veta är att man inte behöver må sämre och sämre. Man kan faktiskt på vägen hitta strategier att leva medans man är under behandling. Man måste liksom hela tiden hålla koll på balansen i livet. Det gäller att börja sätta sig själv och sitt mående i fokus!!

 

Här följer det som vi har tyckt har varit jobbigast med IVF och det kanske inte är så kul läsning men samtidigt hoppas vi att det kanske kan göra att du känner dig lite mer beredd på sådant som kan hända dig och det vi önskar mest av allt är att du ska slippa göra samma känslomässiga misstag som vi har gjort.

 

Maria 36

 

Livet går ju lite upp och ner men hösten 2014 när jag började min första IVF var ovanligt tung. Solen gick bokstavligen i moln efter semestern och sen regnade det i veckor. På jobbet var det stressigt och dålig stämning, förhållandet var skakigt och mitt i allt gick en släkting bort. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera tankarna runt IVFn och det fick mig att bli ännu mer stressad. Jag fick en stressklump i halsen den hösten som jag sedan hade nästan ett år framåt.

 

Till våren plussade jag för första gången i mitt liv och i början var jag mest rädd än glad och det slutade i missfall. Det tog hårt på mina krafter och jag blödde i fem veckor och jag var förkyld flera gånger under den tiden. Jag var inbokad för skrapning men slapp i sista sekund. Min 3:e och sista frysåterföring misslyckades på min 36-årsdag i början av sommaren och jag skulle inte hinna med någon mer IVF förrän efter sommaren. Dock upptäckte läkarna att jag hade ett myom som behövdes tas bort innan nästa behandling.

 

I samma veva damp resultatet från den vanliga cellprovstagningen ner i brevlådan och för första gången visade det på att jag hade förändringar. Det går bra nu : p Eftersom jag har uppehållstjänst har jag en lång semester på sommaren och man skulle kunna tycka att det skulle vara bra. Men jag fick alldeles för mycket tid för att tänka och jag klättrade till slut på väggarna och vid ägglossning när vi var utlämnade att försöka på egen hand var jag så stressad att jag fick en hjärtrusning som höll i sig i sex timmar innan jag för första gången fick hjärtmedicin på akuten för att lugna hjärtat. Jag har haft problem med hjärtrusningar sen i tonåren och nu igenom mitt besök på akuten lyckades de identifiera mitt lilla medfödda hjärtfel och jag blev erbjuden en operation som jag tackade ja till.

 

Så när hösten starta gick jag och vänta på tider för mina tre operationer och jag hade fortfarande ingen aning när jag skulle få börja min nästa behandling. Allt hängde i luften och det var riktigt gräsligt. Så en dag låg det tre kallelser i brevlådan samtidigt. Äntligen tider att förhålla dig till. Att vänta på hjärtoperationen var väldigt nervöst. Under myomoperationen skulle jag vara under narkos men under hjärtop behövde dom ha mig vaken utan lugnande så att de skulle kunna starta mina hjärtrusningar för att se vart de skulle bränna. En rutinoperation för läkarna där de skulle gå in med venkatetrar från min ljumske och mitt armveck. I 2,5 H meckade de med mitt hjärta och jag grät krokodiltårarna av lättnad när de var klara. Myomoperationen veckan innan gick också bra. Sen var det bara koniseringen kvar. Efter den var det fyra veckors väntan på besked om allt var borta.

 

Mitt i det här kände jag att jag inte orkade mer utan hjälp. Jag var så stressad att jag inte kunde gå i korridorerna på jobbet utan att hjärtat slog extraslag. Tanken på att gå in i en ny IVF om två månader kändes övermäktigt. Jag tog kontakt med min husläkare och fick snabbt ett samtalsstöd som jag gick till en gång i veckan. De första tre veckorna kände jag ingen förbättring men så en dag gav det resultat och stressen som farit runt inom mig lugnade ner sig och blev kontrollerbar igen. Så skönt! Äntligen ro i kroppen. Nu till julen 2015 har jag startat långa protokollet och det känns fortfarande bra. Hur jag hade mått om jag inte sökt hjälp vågar jag inte tänka på. Nu har jag ett stöd jag inte hade under förra behandlingen och jag vet vad som fick mig att må dåligt förra gången och även om det är nervöst för hur det ska gå så mår jag bättre än vad jag gjort på länge.

 

Här har jag spaltat upp det som gjorde att jag mådde dåligt under första IVF svängen:

 

Totalfokusering på att bli gravid

 

När jag började med min första IVF var jag grymt fokuserad på att bli gravid. Mina kvällar gick åt till att skriva i olika forum och söka information om IVF. Jag andades och levde IVF och alla mina tankar och min energi gick åt till det. På arbetsrasten och hela kvällarna satt jag skrev i trådar på familjeliv. Jag tränade visserligen regelbundet och åt väldigt nyttigt men hur jag själv mådde inombords var inget jag reflekterade över.

 

När internet strulade en period upptäckte jag hur dåligt jag mådde av att läsa och skriva på IVF-forum. Jag hade hunnit få en stressklump i halsen som försvann de dagarna då internet låg nere. Jag försökte på olika sätt begränsa mitt internetanvändande efter det men jag var som beroende. Jag hade så himla mycket frågor och kände mig hemskt ensam särkilt de två första gångerna som jag ruvade, så till viss del så tyckte jag att jag behövde skriva med andra. Efter de två första ruvningarna så kände jag mig tryggare i känslan att jag skulle kunna fixa det utan ”stöd” från familjeliv så jag avregistrerade mig från sidan jag var inne på och jag tänker inte återvända. Nu har jag mailkontakt med tjejerna som är med och förverkligar hemsidan och det hjälper mig mot ensamheten och det passar mig bättre.

 

Vad gör man åt det?

 

Jag har nått en gräns. Jag kan inte fortsätta att stressa och oroa mig som jag har gjort. Jag vill lära mig att hantera motgångar på ett bättre sätt. Jag lägger stor fokus på mig själv för tillfället och jag är motiverad och peppad att må bra igen. Jag har gått en mindfullnesskurs, jag yogar och mediterar och det jag är mest stolt över är att jag tagit mig i kragen och gått till min husläkare och fått en person som hjälper mig med stressen så att jag har kunnat ladda upp min energi inför nästa behandling. Det jag har behövt är att inte lägga all fokus på att gravid, vilket jag ändå inte kan påverka, till att flytta över så mycket energi som möjligt på mig själv istället.

 

Hormonbehandlingen

 

Det står mycket på nätet om hur man mår under behandlingen. Vissa reagerar mer än andra men jag fick bara lite huvudvärk av sprayen och var nog lite tröttare än vanligt. Men jag kände inte att det påverkade humöret, fast de säger att man går ner i ett slags falskt klimakterium under sprayen, för att de ska kunna styra när man ska ha sin ägglossning och sen tar man sprutorna för att stimulera kroppen och få fler ägg att växa. Nu är det svårt att säga vad som är vad, men jag tror svängningen i hormonerna påverkar hur man mår efter behandlingen. Efter första behandlingen kände jag mig helt hudlös, jag hade liksom ett väldigt nedsatt försvar mot motgångar och jag kände mig väldigt känslig och mentalt sårbar. Det ska bli intressant och se om jag upplever samma sak efter andra behandlingen då jag upplever att jag faktiskt mår mycket bättre den här gången.

 

Vad gör man åt det?

 

Åter igen så vill jag flagga om vikten att ta hand om sig själv. Bryt inte ner dig själv i onödan under behandlingen med oro och tankar. Utan försök att stärka dig själv istället. Gå en mindfullnesskurs eller någon annan måbrakurs parallellt med behandlingen för att försök hålla dig själv i fokus. Dra ner dina egna krav på dig själv både när det gäller arbetsplatsen och i hemmet. Planera resor och roliga aktiviteter för att du ska ha saker att se fram emot. Varför inte ta någon/några extra dagar ledigt från jobbet i samband med äggplock och återföring. Nu är det din tur. Är livet tungt så gå och prata någon.

 

Dåligt samvete inför arbetsplatsen

 

Under min första behandling kändes det som att vi gick på knäna på min arbetsplats och jag hade rysligt dåligt samvete för att jag åkte iväg på mina läkarbesök. Jag kunde lämna jobbet i vad som kändes i totalkaos och stressa iväg på mitt läkarbesök. Det är en timmes restid i varsin riktning och sen tog det kanske en timme på sjukhuset. Därefter stressade jag tillbaka till jobbet och fortsatte jobba.

 

Vad gör man åt det?

 

Det här året är det som tur är ett mer normalt arbetstempo på jobbet och jag har även diskuterat med min chef ett flertal gånger om den stress jag känner över mina läkarbesök. Läs mer under rubriken "vilka vi berättade för". Jag har försökt att ta lite fler heldagar ledigt istället för att arbeta någon timme på morgonen och sen stressa iväg och komma tillbaka för att jobba 1-2 timmar till.

 

Folk som pratar

 

Under första behandlingen var jag borta från jobbet några gånger, eftersom att jag skulle på ett ultraljud, äggplock och sen återföringen. Under tiden då min första återföring misslyckades fick jag reda på att, en grupp på jobbet (som jag inte arbetar i) pratade om att jag var gravid. Det pratades inte bara på arbetsplatsen utan det var min mamma som berättade för mig att den gruppen var såå oroliga för mig och min mamma sa att jag borde berätta som det var. Alltså det här var liksom droppen för mig, det tog knäcken på mig. En av dessa personer stod till och med och synade mig upp ifrån och ner för att se om jag hade någon mage. Snacka om att jag kände mig kräkfärdig men jag hade ingen ork eller energi att göra något åt saken, jag mådde pyton. Jag mailade min chef som jag hade då men fick inte mycket respons.

 

Vad gör man åt det?

 

Ett halvår senare upprepades händelsen. En person på kontoret frågade mig rent ut framför andra varför jag skulle till läkaren. Hon upplyste mig sen med ett konspiratoriskt flin om att folk pratade om att jag var gravid. Men den här gången mådde jag bättre och hade energin som krävdes. Jag kände att jag måste göra något åt situationen nu så att den inte skulle återupprepa sig i framtiden. Jag visste vilken grupp det var som hade pratat så jag gick till fyra personer i den gruppen som jag ändå kände ett visst förtroende för och bad om att få prata med dem enskilt. Jag börja med att säga att jag kände förtroende till dem och sen sa jag att jag hade hört att folk pratade om mig. Att det pratades om att jag var gravid. Alla blånekade. Dom hade inte ens hört att det hade pratats om mig. Då sa jag att om ni hör att folk pratar om mig så säg åt dem att jag inte vill att man gör det. Jag pratade med alla fyra på en dag och var helt slut efter det men också mycket nöjd med att jag vågade. Nu har det gått nästan ett år och jag hoppas att jag lyckades lägga locket på för ingen kommenterar längre mina läkarbesök. Det är jätteskönt.

 

Hopp och förtvivlan

 

Vilken mysig känsla det är kan man tänka. Men hopp är förrädiskt, det är ingen myspys känsla enligt mig. Att ha en känsla i magen, en tro, att allt kommer att ordna sig till slut på ett eller annat sätt, det är en sak. Men hopp är som en kramp i kroppen.. man hoppas och hoppas och hoppas.. och nej, det gick inte och det gick inte och det gick inte.

 

På våren 20015 fick jag ett missfall i vecka 8. Ett så kallat missed abortion där embryot slutar utvecklas, och tas upp av kroppen, så när man kommer på det tidiga ultraljudet så finns det bara en tom hinnesäck. När det händer får man en ny tid en vecka senare så att ytterligare en läkare kan fastställa att det handlar om ett MA. Jag försökte få läkaren att säga hur stor chans vi hade för att det skulle ha ”poppat” upp ett embryo i hinnesäcken inom en vecka. Men hon vägrade säga någonting fast jag ställde frågan på olika sätt. Jag var så arg i bilen på vägen hem. Jag vill bara få åka hem och få sörja, inte åka hem och vänta en vecka på att få börja sörja. Jag började vrida och vända på hela situationen och lyckades så klart hitta några solskenshistorier på nätet som jag läste om och om igen, tills jag åter igen hade väckt hoppet. Så den veckan blev den gräsligaste jag varit med om. Hopp och förtvivlan, hopp och förtvivlan osv. Ju närmre dagen för nästa ultraljud närma sig, desto svårare var det att lura sig själv. Det kändes som jag skulle få panik. Det var ett MA. I min journal kunde jag senare se kommentaren från den första läkaren. ”Troligtvis missfall”.

 

Vad gör man åt det?

 

Ja vad kan man göra åt dessa känslor? Jag har gått en mindfullnesskurs där vi pratade en hel del om acceptans. Jag läser nu även en bok som heter ”Att leva ett liv inte vinna ett Krig” som handlar om acceptans. Acceptans är ett sätt att bli mer tillfreds med livet även om man inte tycker om den situation som man är i så lyckas man tänka mer att ”Det är som det är”. Det handlar absolut inte om att ge upp utan om att spara på sin egen energi. Så med det nu i ryggsäcken så får jag se om det kan dämpa ”hopp/förtvivlan-känslan” och alla tankar som IVF väcker. Ingen har sagt att mindfullness är lätt.

 

Jag har opererat mig flera gånger under hösten och därför har vi varken varit inne i någon behandling eller gjort egna försök att bli gravida, och efter tre år av till första hand egna försök sen en blandning av egna försök och återföringar så var det så skööönt att veta att jag inte kunde vara gravid. Jag behövde inte hoppas och tänka och fundera och analysera. Jag kunde bara vara jag och samla kraft inför nästa behandling. Att behöva hoppa över återföringar en månad av ena eller andra anledningen kan vara enormt frustrerande. Man vill bara göra ett nytt försök så fort som möjligt, men nu "är det som det är” och när första besvikelsen lagt sig så försök att istället för att gå och vara besviken och stressad, att se det som om du fått en möjlighet att samla energi och ladda om. Ta till vara dessa månader och fyll den med roliga och mysiga stunder.

 

 

 

 

 

My Company, 8901 Marmora Road,

Glasgow D04 89GR

Tel : 123-456-7890

E-mail: mail@demolink.org