Hur påverkas relationen

Hur påverkas relationen

 

Maria 36

 

Vi är ganska lika jag och min sambo. Vi är snälla, lugna och lite introverta. Vi har båda ett rätt stort behov att vara ensamma och vi umgås helst med varandra. Han kan bli nedstämd ibland och själv grubblar jag och tänker alldeles för mycket i perioder. Men så har vi även roliga delar av förhållandet och det är att vi är äventyrliga, sportiga och gillar friluftsliv, något som har växt fram mer och mer under våra sju år tillsammans. Vårt största och gemensamma intresse är klättring vilket har räddat oss igenom tunga perioder i livet.

 

Det tog drygt ett år in i IVF perioden innan jag ens började reflektera över hur förhållandet påverkades. Under den här tiden släppte jag inte in min sambo i vad jag kände. Vi var dåliga på att prata känslor med varandra över lag och ännu sämre var vi under detta första jobbiga år. Jag mer eller mindre led i min ensamhet och valde att hellre vända mig till andra än att prata med honom och jag kan inte riktigt förstå varför det blev så. Jag kunde gå och lägga mig och må dåligt och tänkte att jag måste säga något till honom. Men sen tänkte jag att det nog kommer kännas bättre nästa dag. Vi grät inte tillsammans eller var ledsna tillsammans även om vi var det på varsitt håll. När vi kom hem efter första ultraljudet där vi bara hade fått se en tom hinnesäck var vi trötta och ledsna och blev osams istället för att stötta varandra.

 

Det skulle dröja flera månader, tills jag fick beskedet om att jag skulle operera hjärtat, innan jag grät över missfallet. Då äntligen kunde jag gråta ut tillsammans med min sambo. Jag tycker det är jobbigt att gråta inför min sambo men där släppte jag på allt och det var ingen fingråt. Utan jag storbölade och snorade ner hans t-shirt och när jag trodde jag var klar så tog det fart igen. Det var så himla skönt att bara ligga där i hans famn och bara gråta och gråta.

 

Tankarna på att skapa en hemsida, om den känslomässiga delen av IVF, började mer och mer att ta fart och i diskussioner med Lisa började jag fundera över mitt förhållande och det kändes så konstigt att förhållandet såg ut som det gjorde. Så hade sambon och jag ett bråk där jag sov i gästrummet och där vi sen låg och smsade varandra mitt i natten. Kanske fjantigt med smsbråk men nu fick jag fram vad det var jag kände. Att jag var ensam om att dra hela det här IVF-lasset med läkarbesök och operationer medans hans liv på något vis skulle fortskrida som om allt var som vanligt. Då fick han fram att det här visst påverkade honom och efter det började vi komma varandra allt närmare.

 

Jag började göra honom så delaktig jag bara kunde. Jag lät plåster från mina blodprov sitta kvar för att verkligen visa honom. -Titta vad jag har gjort idag. Jag lät honom titta på min blåslagna ljumske efter hjärtoperationen och han blev så orolig så han ville att jag skulle ringa till sjukhuset. Det kändes bra att göra honom delaktig. Jag tog för vana att alltid höra av mig till honom först när något hade hänt eller när jag hade fått något besked istället som tidigare när jag först hörde av mig till min mamma och mina systrar och sist till honom.

 

Min sambo och jag bestämde oss för att vårt andra IVF bara skulle vara mellan honom och mig (och mitt samtalsstöd förstås). Ingen av våra nära ska få veta och det känns både busigt och skönt.

 

Jag lever med den här behandlingen på ett helt annat sätt än min sambo och det kommer aldrig bli ”rättvist” men det är ändå han och jag tillsammans i det här nu. Vart den här resan kommer att ta oss vet jag inte än. Men jag kommer inte längre att sluta honom ute och jag tror och hoppas att IVF perioden inte längre kommer att föra oss längre och längre ifrån varandra som den gjorde först. Det är nu snarare tvärtom.

 

Den här situationen som vi nu lever i har på senare tid fått oss att hitta på mera roliga saker. Vi turas om att varje månad hitta på en rolig grej att göra tillsammans. Vi går på koncerter, bor på hotell och campingar. Vi går ut och äter och lyssnar på levande musik. Vi som verkligen har varit bekväma och dåliga på att hitta på saker förut.

 

Eftersom jag mådde så dåligt i höstas så bestämde vi oss för att mer eller mindre skippa julen. Vi brukar fira hos min mamma, hans mamma och sen hos hans pappa. Det är liksom 2,5 dagar för mycket julfirande för min smak. Så den här julen firade vi julafton på var sitt håll för att vara effektiva. Min sambo firade hos sin pappa och jag hos min mamma. Det blev lite sura miner men det kändes så rätt. Den 25 dec åkte vi till klätterhallen och klättra och sen drog vi vidare ut till familjens stuga och satt där i några dagar och titta in i eldstaden och gick långpromenader innan vi åker vidare och var på SPA i några dagar. Det känns så skönt att vi gjorde det som passade för oss och som fick oss att må bra. Det är något som vi kommer att fortsätta med.

 

 

 

 

 

My Company, 8901 Marmora Road,

Glasgow D04 89GR

Tel : 123-456-7890

E-mail: mail@demolink.org