Våra resor

Våra resor

 

Lisa 34

34 årig tjej, mitt i livet med fina människor,hundar och ting runtomkring mig men längtar så mycket efter en liten bebis att det gör ont inom mig. Jag har alltid tänkt mig att inte "skaffa" barn en dag innan jag blev 35. Men det var innan jag insåg att min biologiska klocka tickade igång på allvar och när jag mötte mannen med stort D i mitt liv. Samtidigt har jag alltid haft i bakhuvudet att det inte kommer bli lätt att "få" barn, varför jag tänkt så det vet jag inte. Men nu är jag/vi där. Spiralen åkte ut i maj 2013. Och sedan dess har det varit en sju helsikes resa.

 

För bara ett kort tag sen, och tre IVF försök i bagaget, fick jag det bekräftat att jag har PCO.

 

Man kastas mellan hopp och förtvivlan och ibland känns det nattsvart. Och andra dagar spirar hoppet. Jag brukar tänka att om det åtminstone fanns något som kunde lugna mig, typ att jag kunde veta att jag kommer att få bli mamma eller inte, så inbillar jag mig att jag kommer att känna mig lugnare. Men så funkar ju inte livet. Den här ovissheten, den är så förgörande emellanåt. Att inte veta.

 

Jag hade önskat att det funnits en hemsida när vi var i startgroparna som gick in mer på den känslomässiga resan i detta. Om alla olika tankar som kan dyka upp, hur man efter ett tag mer kommer underfund med hur man kan försöka hantera allt, hur man tar hand om sig själv under resan och att det är helt normalt att känna alla dessa jobbiga känslor. Därför kändes det klockrent att få vara med och skapa en sådan sida tillsammans med dessa tjejer! Jag bloggar och har bloggen:https://langtanefterlillal.wordpress.com/ För mig var det varit ett otroligt stöd att hitta alla fina människor där ute, som man kan bolla med och allt det fina stöd man får själv och kan ge till andra. <3 Man inser att man inte är ensam - fast man verkligen kan känna sig så ibland i detta."

 

Caroline 37

Jag och min sambo träffades ganska så sent i livet, som det heter. Vi var båda just fyllda 34 år och bestämde ganska så snart att det inte var någon ide att hålla på med preventivmedel. Efter sex månader kastade vi kondomerna i papperskorgen. Ett år senare började vi vår utredning och fick diagnosen "ofrivilligt barnlösa" eller oförklarligt infertila". Vi fick en remiss till IVF. Det var aldrig något stort steg för mig, har känt på mig hela mitt vuxna liv att jag skulle få svårt att bli gravid. Kanske för att jag slarvat med p-piller så många gånger, kanske för att vi kvinnor faktiskt känner våra kroppar bättre än vad vi tror.

 

I april 2014 fick vi komma till Fertilitetscentrum i Stockholm. I maj började vi vår första behandling. Korta protokollet med Gonal-f. Fick ut ett fint embryo. Så här i efterhand förstår jag inte varför kliniken inte berättar att detta första försök är ett test för hur mycket hormoner man behöver osv. En del blir gravida direkt, med det är ju verkligen en bonus. Det flesta blir inte gravida detta första försök och då kan det vara bra att få veta att det just ett försök, ett test (särskilt som alla i hela Sverige nu får tre försök).

 

Vi har nu gjort tre IVF - alltså tre ägguttag. Andra gången körde vi också Gonal F, men med höjd dos och fick ett färskförsök och tre blastocyster till frysen. Jag blev gravid på insättning nr 3, men fick missfall i vecka 9.

 

Våren 2015 gjorde vi IVF3, den här gången med Menopur (som kan ge färre embryon men av bättre kvalité) och fick ett färskförsök och två blastocyster till frysen. Jag blev gravid på insättning nr 9, men fick missfall i v 8.

 

Nu ska vi till läkaren för att diskutera hur vi ska gå vidare. Vi har bestämt oss för att köpa tre nya försök, om läkaren rekommenderar det. Men det känns lite hopplöst. Vi borde ha varit gravida vid det här laget, en graviditet som skulle ha lett till ett barn. För våra embryon ser väldigt fina ut.

 

 

Maria 36

Jag och min sambo började försöka bli gravida en höstdag för tre år sedan när vi bägge var 33 år. Jag hade då nyligen varit med när min systerdotter kom till världen så det är lätt att hålla reda på tiden. Det första året så trodde jag att jag var gravid varje månad men min mens kom med sin vanliga punktlighet. När vi hade försökt i ett år började sambon bli orolig och vi bestämde oss för att kolla att inget var fel. Första läkarbesöket kändes mycket positivt. Alla prover dittills verkade bra och läkaren skrattade och sa att det här inte skulle vara några problem.

 

Därefter lämnades ett spermieprov som var halvdåligt och jag sövdes för att undersöka en utbuktning i min livmoder. Vår hemortsläkare började låta mer missmodig och skickade därmed en remiss till reproduktionscentrum i Uppsala. Efter en väntan som kändes som en evighet fick vi äntligen komma dit hösten 2014 och väl där gick allting fort.

 

Någon vecka efter besöket fick jag börja med sprayen. Äntligen hände det något. Jag gjorde det långa protokollet med Puregon och behandlingen gick bra. Jag fick lite ont i huvudet i slutet av dagen av sprayen men humöret var opåverkat. Vid äggplocket plockades 10 stycken ägg ut. Sju stycken blev befruktade och fyra kunde odlas vidare till femdagars blastocyster. Jag fick tillbaka ett färskförsök och när det försöket misslyckades mådde jag inte alls bra längre.

 

Utöver IVF behandlingen och barnlängtan hade jag haft en riktigt tung höst. Nu efteråt kan jag se alla tecken och förstå varför jag ”helt plötsligt” mådde dåligt men då fattade jag ingenting. Jag fick en klump i halsen av stressen den hösten som jag sedan hade kvar i mer eller mindre ett år efter det och jag hade även problem med extraslag och hjärtrusningar.

 

Jag gjorde mina tre frysåterföringar och blev faktiskt gravid på mitt andra frysförsök men vid det tidiga ultraljudet i början av vecka 8 fanns bara en tom hinnesäck. I maj gjorde jag sista frysförsöket och på min 36-årsdag kom mensen. Jag skulle inte hinna med någon mer behandling innan sommaren och efter sommaren ville man utreda min ”utbuktning” igen. Det visade sig vare ett myom och jag skulle bli tvungen att ta bort den innan nästa behandling. All väntan på operation har varit grymt stressande. Men nu i oktober 2015 är operationen gjord och jag börjde med min andra IVF i slutet av december, 7 månader efter min senaste återföring.

 

Jag går till husläkaren och får samtalsstöd nu. Något som jag hade behövt redan för ett år sedan. Jag är överraskad hur mycket bättre jag mår nu efter endast tre träffar. Det är inget konstigt med att gå och prata med någon. Alla som går igenom det här borde ha en kontakt så att man får prata av sig.

 

Skapandet av den här hemsidan har verkligen hjälpt mig bearbeta det jag har gått igenom. Jag hoppas verkligen att den kan vara ett stöd för alla ni som hittat hit.

 

 

Madeleine 27

Madeleine heter jag och är 27 år från Värmland. Mina största intressen inredning och barnkläder. Man kan aldrig köpa för mycket ;) Jag jobbar som personlig assistent.

 

Jag och min sambo bestämde oss ganska snabbt att sluta med p-piller pga av att jag aldrig haft regelbunden mens. Så vi ville se om den kom tillbaka efter många år med p-piller, men den kom aldrig! I slutet av år 2010 bestämde vi oss för att söka hjälp, det kändes hopplöst att ens försöka när man inte ens har mens.

 

Och där var resan igång. En lååååååång resa mellan hopp och förtvivlan. 14 månader med Pergotime, 2 missfall, 3 IVF & PCO/PCOS diagnos. Men 11 juni 2014 kom vårt lilla mirakel till världen! :)

 

Att gå igenom den här resan är det värsta jag har gjort, men det var värt det i slutändan. Man kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden och man känner sig så ensam. Den här resan har gjort så att jag vill finnas där för er som gör samma resa som jag gjort.

 

 

 

 

 

My Company, 8901 Marmora Road,

Glasgow D04 89GR

Tel : 123-456-7890

E-mail: mail@demolink.org