För vilka berättade vi

För vilka berättade vi?

 

Madeleine 27

Vi höll vår barnlöshet hemlig väldigt länge. Och det var ingen i vår omgivning som förstod att vi hade svårt, dom trodde vi ville vänta (för det var det vi sa).

 

Den första vi berättade för var min mamma. Henne berättade jag för samma dag som vi vart på infomöte inför IVF. Då kände jag det var dags, jag visste att berättar jag inte kommer hon förstå att det är nått. Jag var super spruträdd på den tiden så ville ev ha hennes hjälp (sambon jobba skift), sen är mamma alltid mamma! Tjockt svart hjärta️

 

Resterande familj (närmaste familj) fick veta vid vårt första missfall vid första IVF. Då rasa hela vår värld ihop och vi orka inte hålla en fasad längre.

 

Alla våra familjemedlemmar tog det väldigt bra och har vart förstående. Men självklart har man fått hört klumpiga kommentarer mm.

 

Jag kan ångra att jag inte sa nått tidigare. Att gå igenom denna resa "själv" är inte lätt. Det är lättare om man har stöttning. Man behöver inte gå ut med det på sociala medier och skylta med de men jämt några få personer man litar på. Det är guld värt!

 

Alla mina vänner och bekant vet inte att vår lilla tjej är en IVF bebis utan de närmaste vet. Sen skulle någon fråga eller att jag känner att jag vill berätta så gör jag självklart det. Men det är sjukt mycket känslor och jag kan tycka ibland att det är jobbigt att prata om det. Jag skäms absolut inte men jag gråter väldigt lätt fortfarande när jag pratar om det, därför är det ibland lättast att inte göra det.

 

Maria 36

Min sambo och jag började försöka bli gravida vid samma tid som min lillasyster kom hem med sin lilla baby. När min systers sambo ringde över mig som stöd för att min syster satt och grät med mjökstockning och feber, så berättade jag för henne att vi också försökte bli gravida. Sen hade jag inte tänkt berätta något för min mamma men hon skulle bjuda oss på en resa och jag var helt säker på att jag var gravid (vilket jag tror varje månad) och jag hade räknat ut att jag skulle vara så långt gången att jag inte skulle få flyga. Så jag berättade för mamma. Sen blev det liksom naturligt att prata om att det aldrig tog sig och vi pratade igenom utredningen och sen genom första IVF, alla fyra återföreningarna, graviditeten och missfallet. Och det har varit skönt med det stödet för i början kändes allt så främmande och skrämmande. Men så tycker jag att det finns en baksida med att berätta. Till slut var det elva personer i våra familjer som visste, om man räknade med min sambos systrar och sen allas respektive. Det kändes inte helt bekvämt och det var träligt att vi skulle höra av oss till alla varje gång det misslyckades. Jag kände mig hela tiden som en budbärare av dåliga besked och det kändes som att alla andra också blev besvikna, som om det inte räckte med min sambos och min besvikelse.

 

Nu har vi startat vår andra behandling och min sambo och jag har bestämt att den här gången ska det stanna mellan om honom och mig. Något som min sambo har velat hela tiden. Min familj är ett stöd för mig oavsett om de är insatta i alla detaljer eller inte. Det här beslutet känns som att det för min sambo och mig närmre varandra för nu kan jag inte vända mig till alla andra utan nu vänder jag mig till min sambo och det känns skönt. Skillnaden är också att jag under den här behandlingen har mitt samtalsstöd som jag går regelbundet till. Jag har till och med hennes personliga mobil nr om det skulle krisa, och det känns tryggt.

 

Förra behandlingen berättade jag för en person på jobbet som stod mig nära och det kändes bra, och hon var intresserad och vi pratade mycket om det. Däremot berättade jag ingenting för min chef. Som ändå inte hade någon jättekoll på vår verksamhet. Men både min chef och min arbetskamrat har slutat från mitt arbete. Så efter semestern mailade jag min nya arbetskamrat och berättade om den operation jag skulle göra och om att jag skulle göra en till IVF. Hon har muntligt bekräftat att hon fick mitt mail men sen har vi inte pratat något mer om det. I början kändes det konstigt men nu känns det bara bra.

 

Sen tog jag det nervösa beslutet att kontakta min nya chef också och det var en riktig lyckoträff. Jag har inte berättat exakt vad jag ska göra utan berättade om en operation som inte var IVF relaterad och sen har jag sagt att jag skulle göra en operation till (och det var att ta bort mitt myom och cellförändringarna) och sen att jag ska göra en behandling. Jag har haft hemskt dåligt samvete inför jobbet tidigare och känt mig så stressad när jag åkt på mina läkarebesök men efter stödet som jag fått från min nya arbetskamrat som säger att allting löser sig och det stöd som jag har fått från min nya chef så har mycket av det släppt.

 

Här följer ett mail som min chef maila till mig: Vad tråkigt att höra att du har problem med hälsan! Jag känner väl till det stressande i att behöva ta hand om läkarbesök när man vet att kollegor och elever blir drabbade. Men jag vill bestämt fastslå en sak och det är att hälsan och familjen ALLTID måste gå först! Jobbet är absolut högprioriterat och viktigt, men om man inte tar hand om sig själv så kommer man snart inte kunna gå till jobbet alls.. Jag brukar säga att man ÄR en person, man Är kanske förälder eller någons partner men man ARBETAR som det man nu arbetar som. För mig betyder det att hur viktigt arbetet än är så finns det andra saker som är viktigare. I det här fallet så är din hälsa viktigast. Att dessa rader ska lyfta bort din stress är kanske naivt att tro men jag vill att du ska förstå min inställning. Nästa gång är det jag eller någon annan kollega som behöver prioritera hälsan. (...)

Men jag hoppas att du inte får känslan att någon har synpunkter på dina läkarbesök. I så fall behöver jag diskutera detta med tolerans och empati. Åter igen. Med eller utan vikarier måste du prioritera ditt mående. Något annat finns inte!

 

Ja vad ska man säga om min chef!? Tummen upp!! Dessa rader och andra mail och samtal vi har haft utan att han ens vet vad jag opereras och behandlas för har betytt så mycket för mig.

 

 

 

 

 

 

My Company, 8901 Marmora Road,

Glasgow D04 89GR

Tel : 123-456-7890

E-mail: mail@demolink.org