Jogga

Samtalsstöd

 

Maria 36

 

Det skiljer sig mellan klinikerna hur mycket stöd som finns för paren när det gäller den känslomässiga delen. Det är inte ovanligt att ämnet inte ens tas upp av varken läkare eller barnmorskor trots att IVF-behandlingar är långt ifrån bara något ”medicinskt”. Det är lätt att få känslan att den känslomässiga biten är något som man ska klara av själv och man kan känna sig väldigt obekräftad av vården. Är det något fel på mig som mår så här dåligt eller inte klarar av att hantera det här? Ganska snart märker man med hjälp av internet att det här är en påfrestande livssituation för de allra flesta.

 

Med det kan ta emot att söka hjälp. Mår jag tillräkligt dåligt? Nog kan jag bita ihop och stå ut lite till!? Jag har själv varit en sådan person som drar mig in i det sista för att söka hjälp. Min kropp protesterade länge och visade tecken på stress för jämnan. Tillslut stod jag på gränsen för vad jag kände att jag klarade av. Och jag visste att jag på hemsidan ville rekommendera andra att skaffa ett samtalsstöd men hur skulle jag kunna göra det utan att själv öppna mig för tanken. Så till slut så var det arbetet med hemsida som ger mig den sista lilla knuffen jag behöver för att ta tag i det.

 

Jag vet att kliniken har en kurator för det har jag läst på hemsidan men att sitta och åka ännu fler turer till Uppsala kändes bara stressande. Så jag väljer att kontakta min nya husläkare som jag valt för att de är lokaliserade bara ett stenkast från min arbetsplats. Har man fått högkostnadskort så kostar det inte heller någonting. Jag ringer nervöst dit och berättar som det är och frågar om de kan hjälpa mig med min stress. Receptionisten är trevlig och säger att hon ska be en kvinna, som arbetar som sjukgymnast där och är specialiserad på stress, att ringa mig.

 

Sjukgymnasten ringer mig när jag ligger hemma och vilar efter en operation. – Jag har hört att du haft det jobbigt Maria! - Jag ska hjälpa dig att lägga upp en plan för din stress. Det är som låter som meningar skänkta från ovan och lilleskutt tårarna sätter full fart. Jag storgråter i en timme efter samtalet när jag tänker igenom vad som har hänt det senaste året sen jag började min IVF-resa. Allt ska nu upp till ytan och jag måste prata om det inför en människa, som visserligen låter jättetrevlig på telefon, men som jag inte känner.

 

När det är dags för första besöket känns det som det blir bromsspår i asfalten efter mig när jag går mot husläkarmottagningen. Första besöket är jobbigt och det är mycket känslor som ska upp. Jag frågar henne om hon kommer att kunna hjälpa mig med stressen och tankarna som far omkring helt okontrollerat inom mig. Jag tycker hon låter lite kaxig när hon säger att det garanterar hon att hon kan hjälpa mig med.

 

Hon säger att vi måste öka på mina endorfiner eftersom det kommer att skydda mig från stressen och hon rekommenderar mig att ta raska promenader. Hon skickar även hem mig med lite olika små läxor. Första veckans läxa är att skriva ner alla tankar som far omkring så jag sover med papper och penna. Andra veckans läxa är att jag ska leta upp en gråtlåt och gråta. Så jag gråter varje dag hela veckan till Lisa Nilssons ”När kärleken tar slut” och Sarah Mclachlan ”In the arms of the angel”. Jag gör det i bilen hem från jobbet och ute på otaliga promenader i höstmörkret.

 

På det tredje besöket går vi en powerwalk och samtalar istället för att ses i hennes rum. Efter det besöket går jag till ett mysigt fik och sitter där och dricker te och läser tidningar och sen går jag på en helkroppsmassage. Den dagen släpper stressen som jag känt i helt år och med stillade tankar känner jag mig rofylld i kroppen. Det är en sådan härlig känsla. Det går att andas på riktigt igen.

 

Hade jag haft möjlighet att åka tillbaka i tiden hade jag skaffat mig ett samtalsstöd från första början. Det är det jag rekommenderar. Där tycker jag att klinikerna faktiskt har ett ansvar. Hade jag fått en sådan rekommendation vid första mötet där så tror jag att det hade känts lättare för mig att skaffa mig ett samtalsstöd tidigare. Jag känner att jag lidit så mycket i onödan det där första året och att jag har känt mig så fruktansvärt ensam i allt.

 

Man behöver som sagt inte ”må dåligt” för att söka hjälp, utan man kan tänka förebyggande. Det räcker långt med att man ska börja med sin första behandling. Det är ju så mycket tankar och känslor redan där i början och bara genom att prata om känslorna så blir de mer konkreta och lättare att hantera. Bara det att känna att det finns någon att kontakta kan göra vardagen lättare.

 

Det är inte heller några konstigheter att söka hjälp. Nu hade jag kanske tur som klickade med mitt samtalsstöd men hon var även tydlig med mig från från början och sa att om jag hellre ville kunde hon slussa mig vidare till deras kurator eller en socionom som jobbade där. Så ge dig inte förrän du träffat någon som du känner är rätt för dig. Innan jag hade tagit kontakt med min husläkare ringde jag faktiskt en privat psykolog för jag tyckte att hennes hemsida lät så fantastiskt. Hon lät helt ointresserad av mig i telefon och undrade varför jag tyckte att det var så viktigt att skaffa barn. Nä hon kändes inte rätt alls.

 

Livet är inte lekande lätt bara för att jag har ett samtalsstöd. Livet inom IVF visar hela tiden nya sidor och dalar. Men bara tanken att jag har en ny tid inbokad känns skönt och tryggt. Vi bestämmer tillsammans när jag ska komma nästa gång och hur ofta. Ibland känns livet lugnare och ibland träffas vi en gång i veckan. Ibland sätter vi upp extra tider som jag kan boka av om jag känner att jag inte behöver komma.

 

Med vad jag vet nu så skulle jag aldrig vilja gå igenom detta utan ett sådant stöd. Så om du funderar på att skaffa ett samtalsstöd så göra det, även om det tar emot.

 

Har du egna erfarenheter av det här så maila oss gärna så kan vi lägga ut det på hemsidan. Berätta var ni/du sökte hjälp någonstans och vad det har gett er/dig.

 

 

 

 

 

 

 

 

My Company, 8901 Marmora Road,

Glasgow D04 89GR

Tel : 123-456-7890

E-mail: mail@demolink.org