IVF

 

 

IVF

 

Caroline 37

 

Vad är IVF?

Många har säkert skrivit det förr, men jag ska ändå skriva lite om vad IVF är och hur det kan vara att gå igenom flera försök. Om att misslyckas gång på gång och vilken berg och dalbana det kan vara både psykiskt och fysiskt.

 

Så, för er som av någon anledning har googlat er in här, vad är IVF?

 

IVF står för In vitro-fertilisering eller provrörsbefruktning och är en fertilitetsmetod där kvinnans ägg befruktas av mannens spermier utanför kvinnans kropp. IVF utförs då man är ”Ofrivilligt barnlös”. Man har alltså försökt minst ett år på naturlig väg och sedan genomgått en fertilitetsutredning. Under utredningen får man spermier, ägg, äggledare, livmoder, livmoderslemhinna, hormoner och andra faktorer som påverkar fertiliteten utredda. Utredningen kan ta olika lång tid.Vi hade tur och blev utredda på mindre än 3 månader.

 

Vi fick diagnosen oförklarad infertilitet. Ungefär en tredjedel av ofrivillig barnlöshet beror på manlig faktor respektive kvinnlig faktor. För en lika stor grupp blir diagnosen oförklarad infertilitet. Ett halvår efter att utredningen var klar började vi vår första behandling på en fertilitetsklinik i Stockholm, det är snart ett år sedan. I Stockholms läns landsting får man 3 IVF-försök gratis. I ett försök får man ibland flera befruktade ägg eller blastocyter som man kan frysa ner. Då kan man använda dessa i det försöket. Under vårt första försök fick vi bara ett ”guldägg” och kunde då bara göra en insättning.

 

å hur går ett IVF-försök till? Innan första försöket hade vi ett möte med en läkare där vi fick reda på hur själva processen går till. Vi fick välja mellan att göra långa protokollet, där man tar nässpray i ca två veckors tid för att bli nedreglerad, innan man börjar med sprutorna eller det korta protokollet där man endast tar sprutor. Vi valde att göra den korta behandlingen med sprutor. Det korta protokollet går till så att man börjar med första sprutan dag 2 i menscykeln. Dessa sprutor tar man för att stimulera äggstockarna, så att det bildas fler (än ett) ägg. På femte sprutdagen börjar man ta ännu en spruta (den gör att ens naturliga ägglossning inte sker). Man tar dessa sprutor i ca 3-5 dagar (lite beroende på hur äggblåsorna växer till sig). Under dessa dagar kan man få göra ett par VUL (Vaginalt UltraLjud) för att säkerhetsställa att man suger ut äggblåsorna när de är som bäst. När läkaren tycker att det ser bra ut (när äggblåsorna blivit över 14 millimeter i diameter) tar man en tredje spruta för att sätta igång ägglossningen. Exakt 36 timmar efteråt gör man ett ägguttag. Det gör man under lokalbedövning. Nu är det också mannens tur att lämna in ett spermaprov.

 

Ägguttaget går till så att man suger ut äggblåsorna genom äggledarnas väggar med en tunn nål, som är kopplad till ultraljudsstaven. Detta känns lite just som om någon suger ut något. Det som kan göra lite ont är när man får själva lokalbedövningen. Men man får smärtstillande och lugnande. När äggen är ute parar man dem med de bästa spermierna i labbet. Förhoppningsvis blir fler än ett ägg befruktade. Normalt sätter man sedan in ett embryo efter 2-3 dagar (de består då av 4 eller 8 celler – mittenbilden). Insättningen görs också på kliniken och är helt smärtfritt. Då sprutar man försiktigt in embryot genom en kateter i livmodern. Innan har man gjort en undersökning där man ser att slemhinnan i livmodern ser bra ut.

 

Efteråt fick jag ta hormoner i form av slidtabletter tills dess att min mens började. Dessa hormontabletter kan göra så att man får gravidsymptom. De ägg som blivit befruktade sparar man sedan i labbet i några dagar. Överlever dessa embryon i fem dagar, alltså blivit blastocyter (bilden längst till höger) fryser man ner dem till senare försök. Under vårt andra IVF-försök fick vi, förutom ett 4-celligt embryo som sattes in, 5 blastocyter till frysen. Vi har nu gjort tre försök till med blastocyter. Dessa har jag satt in i min vanliga cykel och har inte behövt tagit några extra hormoner. De har resulterat i två helt misslyckade försök och en graviditet som slutade i missfall i vecka 8-9.

 

Det som är jobbigast i allt det här är ändå det psykiska. Ska man berätta för omgivningen? Eller ska man hålla det hemligt? Hur gör man på jobbet? Vad ska man säga när man måste gå på många läkarbesök – som man inte kan styra över själv. Eftersom många måste ske exakt på just den dagen? Vi har valt att berätta och vara öppna. Vi blir båda två 37 år gamla i år och förväntas av omgivningen att försöka få barn. Antingen har man valt att inte skaffa barn alls eller så försöker man. För att slippa alla frågor som: ”När ska ni ha barn?” eller ”Försöker ni?” osv så har vi valt att berätta. Men oavsett om man berättar eller inte så är det en berg- och dalbana. Livet fylls av hopp, besvikelse, tårar, glädje, tårar och förhoppningar. Man längtar efter något som är det mest naturliga för många, men som vi inte kan få på naturlig väg. För mig som kvinna är det ett misslyckande (även om det inte ska vara det).

 

Många som gör IVF påverkas väldigt mycket av andra som är gravida, av bilder av gravidmagar, ultraljudsbilder, vänner och kollegor som pratar barn. Många kan känna sig utanför eller avundsjuka på de som kan planera sin graviditet och som sedan blir gravida på bara ett par försök. Det är inte lika med att man inte är glad för andras skull. Men det är jobbigt att leva i det här. Vi var 34 när vi började försöka och nu är vi nästan 37. Det är lång tid och det kan dröja ett par år till. Jag hoppas att vi en dag får det vi så innerligt längtar efter.

 

Läs mer på Vårdguiden om IVF:

http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Behandlingar/Behandlingar-vid-ofrivillig-barnloshet/?ar=True

 

Kom ihåg att stress inte påverkar fertiliteten. Så om du har en vän/bekant/släkting som är under IVF-behandling bör du inte be personen stressa ner eller ta det lugnt. Alla som gör IVF är mer eller mindre stressade. Det finns ingen forskning som visar att stress är en faktor till att man inte blir gravid. Titta gärna på de här klippen från TV4morgon, där en läkare och en barnmorska från Sofiahemmet diskuterar IVF och bland annat stress och hur du som vän/familj kan tänka:

https://www.youtube.com/watch?v=kO6q6OBuUug och http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2984917

 

Jag hoppas att ni som inte gör IVF nu har lite mer förståelse för hur det kan vara att leva med detta. Hur vardagen kan se ut och att det är en kamp och det kan vara otroligt jobbigt. Inte minst med hur man ska hantera sin omgivning. Tänk till lite innan du börjar ge råd ( kom ihåg att göra IVF-behandlingar är inte som att försöka bli gravid på naturlig väg, särskilt inte om man har gjort fler än två insättningar). Oftast vill personen kanske bara ha stöd och någon som lyssnar.

 

Ca 10% av befolkningen lider av detta och går man igenom IVF-behandlingar så går det åt lika mycket energi varje dag åt att tänka/känna kring det man går igenom som att uppfostra ett barn! Efter att man gått igenom hela 3 försök (med blastocyter) blir ca 65% gravida och föder ett barn. Så det kan ta tid. Tyvärr.

 

Med detta inlägg vill jag skapa lite mer förståelse för allt det här. Det är inte bara att bli gravid för alla. Många får göra flera försök och ju fler försök man gör desto jobbigare blir den psykiska processen (det kan säkert vara olika från par till par). Idag är inte IVF något man pratar om ute i samhället. Det är fortfarande lite ”skygglappen på” att tala om och många vet inte hur de ska bete sig när det kommer på tal. Precis som vi många gånger inte vet vad vi ska säga till någon som fått en svår sjukdom eller går igenom en skilsmässa eller något annat som är skitjobbigt och trist. Jag hoppas att vi, alla som går igenom något svårt, kommer igenom det och är starkare! För vi är starka!

 

 

 

 

 

 

 

My Company, 8901 Marmora Road,

Glasgow D04 89GR

Tel : 123-456-7890

E-mail: mail@demolink.org